Men det finns en tydligt kvinnokamp i Iran. I motsats till många andra länder där kvinnor är förtryckta har Iran inte bara en kvinnorörelse utan en stor, stark och bred sådan. Vi får se vad som händer de närmaste dagarna (jag följer Nima Dervish blog för uppdateringar) men faktum är att här finns en tydlig frontlinje i kampen mot det globala patriarkatet. Bland intellektuella
som Shalha Lahiji, men också tydligt bland vanligt folk. Enligt rapportörer känns läget historiskt laddat.Kvinnokampen sker visserligen mestadels på en annan nivå än här i Sverige, med i första hand lagar och regler som mål, men för mig känns det ändå oerhört väsentligt att vara med och stödja upp såna här strömningar. HBT-rörelsen (med sitt starka stöd för hotade prideparader osv.) brukar vara mycket starkare på sånt här än vad feminister är. De två argumenten mot mer solidaritet (att fokus på andras nominellt värre förtryck skulle skada den egna kampen, och att fokus på förtryck i Iran skulle leda till andrafiering av iranier på hemmaplan) håller knappast i längden - den här typen av internationellt arbete är precis vad vi borde ägna oss åt.
