lördag 13 juni 2009

Solidaritet med Iran är viktigt

Det iranska presidentvalet verkar nu vara avgjort. Antagligen ligger valfusk bakom. För de iranska kvinnornas frigörelsekamp är det ett tydligt bakslag.

Men det finns en tydligt kvinnokamp i Iran. I motsats till många andra länder där kvinnor är förtryckta har Iran inte bara en kvinnorörelse utan en stor, stark och bred sådan. Vi får se vad som händer de närmaste dagarna (jag följer Nima Dervish blog för uppdateringar) men faktum är att här finns en tydlig frontlinje i kampen mot det globala patriarkatet. Bland intellektuella som Shalha Lahiji, men också tydligt bland vanligt folk. Enligt rapportörer känns läget historiskt laddat.

Kvinnokampen sker visserligen mestadels på en annan nivå än här i Sverige, med i första hand lagar och regler som mål, men för mig känns det ändå oerhört väsentligt att vara med och stödja upp såna här strömningar. HBT-rörelsen (med sitt starka stöd för hotade prideparader osv.) brukar vara mycket starkare på sånt här än vad feminister är. De två argumenten mot mer solidaritet (att fokus på andras nominellt värre förtryck skulle skada den egna kampen, och att fokus på förtryck i Iran skulle leda till andrafiering av iranier på hemmaplan) håller knappast i längden - den här typen av internationellt arbete är precis vad vi borde ägna oss åt.

torsdag 11 juni 2009

Självhävdande ungar och partipolitikens imageproblem

Inför valet i söndags spenderade jag flera veckor bredvid en läckert hoppysslad valbyrå (bokstavligen en byrå!) där jag kampanjade för FI. Den var hängd med regnbågsvimplar och hemmagjorda banderoller med små utskurna hjärtan, och texten såg sådär hippt, nonchalant indie ut eftersom jag hade klippt den själv i plast.

Men alla coola ungar bara gick förbi. Emosarna, otakusen och reggaekidsen som hänger på plattan och i City sket fullständigt i att ta lappar eller information av oss. Det gjorde inte självhävdande lite äldre klubbkids heller. Från mina partikollegor kom förslaget att det här skulle bero på att ungarna var helt opolitiska, men det tror jag inte en sekund på. Den typ av in-your-face utmanande av konventioner som barnen står för är om nånting ännu mer radikalt än det vi tror oss göra i partipolitiken.

Ändå är det de facto så att vi har svårt att mötas. Inte ens de coolaste feministiska klubbkidsen känner sig manade att vara aktiva partipolitiskt. Vad beror det på? Och kommer vi nånsin att i ungarnas ögon överbygga partipolitikens imageproblem?

Ett intressant svar, som manar till självkritik, kommer från den i feministkretsar underskattade existentialistiska filosofen Hannah Arendt vars filosofi jag nyligen blev påmind om av Piratbyråns Rasmus Fleischer. Arendt menar att det handlar om två helt olika politiska radikaliteter som sinsemellan är svårkombinerade.

Partipolitiska aktivister håller på med det som Arendt kallar poeisis eller tillverkning. Här finns ett tydligt mål i form av en idé om hur samhället ska se ut, och allt som görs specifikt partipolitiskt är till för att uppnå det här målet. Problemet, som Arendt ser det, är att när allt man gör och säger är till för att nå ett mål så blir det bara tomma ord och gester - det finns ingen inneboende politisk mening i själva handlandet, och man uttrycker inte egentligen fritt vem man är utan bara vad man ansluter sig till.

I kontrast mot detta är ungarnas självuttryck i sig djupt politiska - de är praxis, handlande. För Arendt är riktig politik och frihet nära sammankopplat med möjligheten att uttrycka sig själv, och visa vem man är och vad man känner. I genusteori har dessa tankar i bland dykt upp i samband med att man pratar om agens, friheten till handlande, som ett politiskt mål, och ungarna utnyttjar verkligen sin agens och individuella frihet så långt som de bara kan. Om man trycker ner agensen (och handlandet) till förmån för en politisk målsättning (och tillverkning) är vägen öppen för totalitarism.

Även om den sista tanketråden kan gå lite väl långt kan jag hålla med om att tillverkningen åtminstone är tidvis fruktansvärt tråkig. Personligen älskar jag till exempel musik som är politisk genom att synas och höras och vara fri och tycka saker, men har extremt svårt för självmedvetna ideologiuttryck som progg, backpacker-hiphop och rootsreggae, där musiken ofta är banal eller olidligt pretentiös och texten pekoral. Från Arendts horisont skulle det här handla om att de här genrerna (som är delar av politiska rörelser) egentligen inte är självuttryckande för musikerna alls, och därför saknar den komplexitet och den frihetslängtan som finns i riktigt bra popmusik. Och det är ju djävulskt ohippt.

Min personliga förhoppning är att feminism ska kunna vara annorlunda än andra ideologier, och prova sig fram mer. För oss är självuttryck, självrepresentation och agens redan oerhört viktiga idéer, och därför borde vi kunna vända på steken och låta ideologin ske på popmusikens (och självuttryckets) villkor i stället för tvärt om. Vi i FI borde ta lärdom av de facto hippa feministiska verksamheter som Slick, Idyll och Hootchy Kootchy Club, och framförallt initiera samarbete på popens egna villkor i stället för på våra. Det finns idéer för ett sådant samarbete senare i år, men vi får återkomma till det.

Bearbetad översättning av en text som tidigare publicerats på Birdseed's Tunedown.